Feministisk historia - Feminismens termer och historia

Feminismens historia
Feminismen som organiserad rörelse började ta form under 1800-talets mitt. Men även innan denna tidpunkt fanns olika former av kvinnosaksrörelser, bland annat Working Women's Association och The Woman's Christian Temperance Union, dessa kämpade för kvinnors situation men ansåg inte att kvinnor nödvändigtvis var förfördelade och marginaliserade i förhållande till mannen.

Den feministiska rörelsens rötter (före 1850)
Feministiska synsätt dök upp redan under upplysningstiden genom tänkare som Lady Mary Wortley Montagu och Marquis de Condorcet, vilka kämpade för kvinnors rätt till utbildning. Mary Wollstonecrafts bok ”Till försvar för kvinnans rättigheter” (1792) är ett av de första verk som kan sägas vara uttryckligt feministiskt, även om hennes jämförelser mellan kvinnor och adeln som samhällselit, ömtåliga, i farozonen för moraliskt och intellektuellt förfall, inte förefaller feministiska med dagens mått mätt. Wollstonecraft ansåg att båda könen bidrog till situationen och tog för givet att kvinnor hade avsevärd makt över män. Hennes mål var "att könsskillnaderna helt utraderas ur vårt samhälle, utom i det fall då kärleken styr beteendet".

Under franska revolutionen togs dessa frågor för första gången upp på den politiska dagordningen i Europa; redan 1789 framlades förslag om att införa kvinnlig rösträtt, och 1793 godkändes detta förslag men lades på is. Dock infördes både rätten till skilsmässa för kvinnor och rätten för kvinnor att bli soldater 1792, men ingen av franska revolutionens framgångar på kvinnoområdet varade längre än revolutionen; Napoleon införde en lag som gjorde kvinnans ställning sämre än den varit före revolutionen.
Feminismen under 1800-talet

Feminismen kan generellt sett sägas ha börjat existera under 1700-talet när människor alltmer började tillämpa uppfattningen att kvinnor förtrycktes av ett manscentrerat samhälle (patriarkatet). Den feministiska rörelsen har sitt ursprung i västvärden och 1800-talets reformistiska rörelser. I organiserad form föddes den feministiska rörelsen vid den första kvinnorättskonferensen i Seneca falls i New York 1848.

Emmeline Pankhurst var en av grundarna till suffragetterna. Hon strävade efter att avslöja det brittiska samhällets institutionella sexism, och hon grundade därför Women's Social and Political Union. Eftersom dess medlemmar ständigt greps av myndigheterna för deras politiska aktivism, inspirerades många medlemmar till hungerstrejker. Detta resulterade i tvångsmatning vilket gjorde de hungerstrejkande svårt sjuka och tjänade till att rikta uppmärksamheten mot myndigheternas brutalitet. Elizabeth Cady Stanton_0.jpg I ett försök att lösa dessa problem, antog den brittiska regeringen en lag som kom att bli känd som The Cat and Mouse Act och som innebar att kvinnor som svultit sig själva till ett livsfarligt tillstånd släpptes, för att återarresteras senare. Andra viktiga 1800-tals feminister är Emma Goldman, Elizabeth Cady Stanton och Margaret Sanger.

I arabvärlden betraktas den egyptiske juristen Qasim Amin (1863-1908) som den feministiska rörelsens fader på grund av sin bok Tahrir al-Mar'a (sv. Kvinnans frigörelse). I detta verk kritiserade Amin många av de seder som var gällande i den samtida arabvärlden, såsom polygami, slöjor, avskiljandet av kvinnor och fördömandet av dem som oislamska, vilket han ansåg vara i motsats till islams grundläggande värderingar. Hans verk hade ett enormt genomslag i den arabiska feministiska rörelsen och läses och citeras än idag flitigt av arabiska feminister. De kvinnor som kom före honom med en feministisk kritik av det arabiska samhället, är dock betydligt mindre kända. Kvinnopressen i Egypten hade rest samma frågor som han ända sedan dess tillkomst 1892. Egyptiska, syriska och libanesiska män och kvinnor hade studerat europeisk feministisk litteratur redan ett årtionde tidigare, och debatterat dessa frågor i pressen.

Feminismen under 1900-talet

I många länder genomfördes kvinnlig rösträtt under 1900-talets början, främst i efterspelet på första världskriget. Orsakerna till detta varierade, men i flera fall handlade det om ett behov av att erkänna kvinnornas insatser under kriget. Dessutom var kvinnlig rösträtt helt i linje med den retorik som båda sidor i konflikten använde för att rättfärdiga sina krigsinsatser. Exempelvis hade USAs president Wilson antagit ett fjortonpunktsprogram som bland annat betonade självstyre som en vital del av samhällslivet, vilket gjorde att ett förnekande av halva befolkningens rätt att rösta framstod som hyckleri.

Under 1920-talet genomfördes betydande förändringar för kvinnorna. Nu uppnådde de laglig jämlikhet i många länder. Samtidigt förlorade många kvinnor de arbeten som de fått under kriget. Kvinnor som hade arbetat före kriget var till och med tvungna att lämna sina arbeten till förmån för återvändande soldater, dels på grund av en politisk högervåg, dels på grund av det starka samhälleliga trycket för att belöna soldaterna. Många kvinnliga grovarbetare fortsatte att arbeta inom lantbruket och traditionella kvinnoyrken.

Båda världskrigen förde kvinnor in i de traditionellt mansdominerade yrkena. Genom att kvinnornas förmåga att klara av samma arbete som män blev uppenbar, och att samhället i de krigförande länderna dessutom var helt beroende av dem, inspirerade kvinnor till att eftersträva jämlikhet.

Kommunismens och socialdemokratins framgångar gav kvinnorna större ekonomisk jämlikhet i vissa länder. Dessa rörelser uppmanade kvinnor att kämpa för en jämlik roll i samhället, men de lyckades inte göra kvinnan jämlik.

På vissa platser bekämpade regeringarna aktivt feminismen och kvinnosaksrörelser. I nazityskland idealiserades ett strikt hierarkiskt system där kvinnor hade en klart underordnad ställning.

De tidiga feministerna betecknas ofta som den första vågen, och de feministiska riktningar som uppstod efter 1960 som den andra vågen av feminism. Den andra vågens feminism kämpade för total social och ekonomisk jämlikhet, eftersom likhet inför lagen redan uppnåtts i de flesta länder. Ett av de främsta målen för denna rörelse var kvinnors tillgång till preventivmedel, något som var otillåtet i stort sett överallt fram till 60-talet. I och med lanseringen av p-piller försökte feminister göra dem så tillgängliga som möjligt. Många hoppades på att detta helt skulle befria kvinnor från bördan av oönskade graviditeter, de ansåg att kontroll över fortplantningen var nödvändig för fullständigt ekonomiskt oberoende från män. Aborträtten var också ett av de viktigaste kraven, detta var dock en svårare målsättning på grund av de djupa meningsskiljaktigheter som fanns i den frågan världen över. Än idag är rätten till fri abort kontroversiell i många delar av världen.

Catharine MacKinnon_0.jpg Många feminister kämpade även för att förändra de allmänna uppfattningarna om kvinnors sexualvanor. Eftersom det i allmänhet betraktades som mer acceptabelt för män att ha många sexuella kontakter, förespråkade många feminister sexuell befrielse och samlag med många olika partners i njutningssyfte. Det kan dock diskuteras i vilken utsträckning detta verkligen förändrade kvinnors sexualvanor, eftersom det för det första redan var vanligt för kvinnor att ha många sexualpartner, dels eftersom de allra flesta kvinnor fortsatte att leva i monogama relationer.

Dessa förändringar i sexualvanor har kritiserats av vissa feminister. Dessa betraktar den sk sexuella revolutionen som ett verktyg som utnyttjas av män för att få sex utan de motprestationer som följde med i traditionella äktenskap. De anser också att det allmänna avslappnandet av attityderna gentemot sex i allmänhet, och den ökade tillgången på pornografi, leder till en ännu större objektifiering av kvinnor. Catharine MacKinnon och Andrea Dworkin blev kända under 1980-talet för att de betecknade pornografi som ett brott mot kvinnors medborgerliga rättigheter.

Det finns även en tredje våg av feminism, men den har inte slagit igenom i de bredare lagren av den feministiska rörelsen. Denna tredje våg betecknas ibland som postmodern feminism.

Viktiga feminister i historien

Historiker med feministisk inriktning

Yvonne Hirdman
Gunhild Kyle

Christine de Pisan

1171 läsningar
Till toppen

Feministisk utopi

Det finns ingen enhetlig feministisk utopi eftersom att de olika inriktningarna har olika utgångspunkt. Alla tror dock att samhället kommer att bli bättre utan kvinnans underordnade ställning. Oavsett inriktning tror man att samhället kommer att gå mycket lättare genom att samspelet mellan olika individer på olika sätt förändras.

Likhetsfeminister tror i stor utsträckning att både män och kvinnor kommer att få mer harmoni om könsbarriärerna utsuddas och patriarkatet raseras. Människor kommer att kunna sysselsätta sig med det de vill och ändå känna sig högt värderade. Den norska teoretikern Beatrice Halsaa tror att värdeskalan kommer att omvärderas och bevarandet och reproduktionen kommer att uppvärderas över produktion när de klassiska kvinnliga rollerna uppvärderas.

En tanke som ibland finns är att de amorösa dimensionerna i livet kommer att tillåtas ta större plats och kärleken kommer att bli friare. Hos vissa feministiska författare finns en tro på att människan kommer att bli psykologiskt androgyn när könsrollerna suddas ut.

Patriarkat

Patriarkatet är ett begrepp som togs in i den feministiska debatten av Kate Millett 1970 i boken Sexualpolitiken. Det har blivit en av grundstenarna i vissa grenar av feminism, framför allt radikalfeminism. Begreppet har kommit att känneteckna synen att samhällsordningen är sådan att män överordnas kvinnor. Patriarkatet är enligt begreppets förespråkare en djupt liggande samhällsstruktur som visar sig på många sätt, däribland att män har högre lön, att kvinnan utför den största delen av hushållsarbetet och att vissa av världens språk (såsom engelska och franska) har samma ord för man och människa (svenskan, där människan är en "hon", utgör ett undantag). I Simone de Beauvoirs analys är detta kärnpunkten, att det manliga är normen och det kvinnliga är undantaget vilket enligt henne är en djupt liggande del i samhället. Enligt patriarkatsteorin blir kvinnorna inskolade i patriarkatet av alla delar av samhället och hålls i en beroendeställning av män, medan samhället håller manliga beteenden för mer värda än kvinnliga. Se även könsmaktsordning.

Kate Miller 1977

Genus

Begreppet genus (som på senare tid inom feminismen ersatt begreppet könsroll) används inom genusvetenskapen och vissa delar av den feministiska teoribildningen för att förstå och urskilja de idéer, handlingar och föreställningar som formar det sociala könet. Begreppet uppstod i början av 1980-talet och är en översättning av den engelska termen gender.

Genus används inom feminismen som benämning på den del av det som människor uppfattar som manligt respektive kvinnligt som inte kan härledas till biologisk bakgrund. Det handlar enligt dem som använder begreppet om ett kulturellt skeende där någon ger vissa tillstånd och sedvänjor en kollektiv könstillhörighet. Det ska också finnas kulturella och sociala förväntningar på hur en man eller kvinna ska bete sig och framförallt på vilka skillnader som ska finnas. Genusvetarna använder begreppet till att beskriva den relation som finns mellan könen och för att studera hur det som uppfattas som manligt respektive kvinnligt varierar genom historien och i olika kulturer.

Likhetsfeminister anser att genus utgör en större del av människans beteende än de biologiska förutsättningarna. Mönstren för genus är enligt dem olika i olika delar av världen och har varierat genom tiden.

Det finns även forskning som visar att kön främst bör förstås som resultatet av biologiska faktorer.

Genussystemet

Gösta och Genusordningen.jpg Genussystemet används inom genusteorin för att beskriva maktordningen mellan könen. Begreppet myntades av Yvonne Hirdmann i artikeln "Genussystemet - Reflexioner kring kvinnors sociala underordning" i Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 3, 1988. Genom att kvinnliga och manliga egenskaper polariseras och tillskrivs motsatta egenskaper och verksamhetsområden så försvåras övergångar mellan de två kategorierna. Detta kallas Särskiljning. De olika egenskaperna ges sedan olika värden där mannen är norm och högre värderad än kvinnan. Detta kallar Hirdmann Hierarkisering. Genom de två logikerna särskiljning och hierarkisering upprätthålls genussystemet.

Yvonne Hirdmann

Särartsfeminism

Särartsfeminism är en av de huvudfåror som feminismen brukar delas in i. De första liberalfeministernas feminism baserades på att män och kvinnor visserligen är olika av naturen och att de därför av naturen har givna roller i samhället, behov och därmed förenliga livsuppgifter. Könens skilda egenskaper ansågs dock komplettera varandra i den traditionella fördelningen av uppgifter i samhället. Detta skulle inte innebära en för kvinnor ofördelaktigare värdering i arbete, yrkesliv eller som person. Män och kvinnor ansågs som likvärdiga och jämställda, både för deras egen skull samt för balansen i staten och samhället i övrigt. De genetiska skillnader som finns mellan man och kvinna gör att jämställdhet inte bara är mer rättvist utan också nyttigt för samhället.

Enligt särartsfeministerna skulle feminismen alltså gå ut på att uppvärdera kvinnor och de göromål som de traditionellt ägnat sig åt. Enligt denna syn anses kvinnor biologiskt mer lämpade för dessa göromål än män. Könsskillnaderna gör att jämställdhet är eftersträvansvärd.

Idag är särartsfeminismen marginaliserad bland sekulära feminister, men den är fortfarande den dominerande uppfattningen bland religiösa feminister som inte vill ta avstånd från religiöst definierade skillnader mellan män och kvinnor.

En vanlig missuppfattning är att de feminister som i likhet med Elin Wägner och Rosa Mayreder krävde ett annorlunda och bättre samhälle med fred och bättre miljö var särartsfeminister. Men kraven gällde mänskligheten som helhet och var del i ett feministiskt projekt mot maskulint orsakad exploatering. Misstolkningen har påpekats i artiklar av Lisa Gålmark, se även Katarina Leppänens avhandling Rethinking Civilisation samt Boel Hackman om Elin Wägner.

Lisa Gålmark

Likhetsfeminism

Likhetsfeminism eller likartsfeminism är den andra och nuförtiden dominerande huvudfåran inom feminismen. Likhetsfeministerna tror att miljön är den viktigaste faktorn i att skapa genus i motsats till särartsfeministerna som sätter biologiska eller naturbetingade skillnader i centrum. Likartsfeminismen har en konstruktivistisk syn på könsroller och anser att de biologiska förklaringarna bara är ett försök att fortsätta förtrycka kvinnorna.

Anarkafeminismen

Anarkafeminismen kombinerar anarkism med feminism. Termen och filosofin härrör från 1960-talet men har sina grunder i Emma Goldmanns och Voltairine de Cleyres skrifter. Inom anarkafeminismen ser man patriarkatet som en form av hierarki och därigenom ett grundläggande problem i samhället. Anarkafeministerna strävar inte efter att kvinnan ska ta över eller dela makten med männen utan efter att avskaffa makten. Förändringarna anses måsta komma inifrån människan och kan inte beslutas uppifrån; det är varje människas ansvar att själv ta avstånd från könsmaktsordningen.

Många anarkafeminister motsätter sig traditionella relationer och anser att äktenskap är ett försök att äga kvinnan och därigenom ett förtryck. Anarkafeminister förespråkar att alla handlingar som verkar för patriarkatets avskaffande ska ske mellan individer, inte i organisationer. Enligt Emma Goldmann låg grunden till kvinnlig frirörelse i psykologisk och sexuell frihet.

Emma Goldman

Liberalfeminism

Liberalfeminism är en form av feminism som främst önskar att uppnå jämställdhet genom lagar och sociala reformer inom det rådande systemet. Anledningen till kvinnans underordning är enligt denna inriktning främst att kvinnor inte har tillgång till det offentliga rummet och den politiska sfären i samma utsträckning som män. Liberalfeminismen har sitt ursprung i 1800-talets liberala tankegångar. Kvinnors ställning i samhället anses bero på att kvinnor genom historien varit utestängda ifrån arbetslivet och det politiska livet samt på könsstereotyper.

Historiskt sett har liberalfeminismen arbetat för utbildning för kvinnor, rösträtt och för lika lagliga rättigheter. Liberalfeminismen tror på utbildning, uppfostran och ändrade attityder för att upphäva kvinnans underordning.

Radikalfeminismen

Radikalfeminismen uppstod också den under 1960-talet. Radikalfeminismen anser att den patriarkala strukturen är så djupt rotad i samhället, att det inte endast räcker med politiska och sociala reformer. Vetenskap, filosofi, religion, politik, konst, litteratur - allt är tänkt, utvecklat och skapat av män, för män. Kvinnor måste därför ge sig in på dessa områden och omforma dem i grunden, för att ge uttryck också åt kvinnors erfarenheter och tänkande. Ett medel som radikalfeminismen använder i detta arbete är en utveckling av så kallat inklusivt språk, det vill säga ett språk som inkluderar kvinnor och den kvinnliga erfarenheten. Det innebär att ord som "justeringsman" byts ut mot "justerare", att man regelmässigt säger "han eller hon" istället för bara "han" i generella utsagor, och så vidare.

Radikalfeminister anser att patriarkatet och förtrycket av kvinnor är den grund på vilken vårt nuvarande samhälle är ordnat. Enligt radikalfeminism utnyttjar män kvinnor därför att de tillåts vinna på det. Exempel på detta förtryck är pornografi, prostitution och misshandel inom relationer. Förtrycket anses stå utanför alla sorters system, klasstillhörighet eller andra faktorer.

Radikalfeminister anser att det enda sättet att bryta ned patriarkatet är att direkt attackera de symptom som finns på förtrycket av kvinnor. Kvinnan måste helt ta avstånd från varje beroendeställning som innebär att hon underordnas mannen. Tekniska lösningar såsom artificiell befruktning ska göra kvinnan oberoende också vad det gäller reproduktionen och hindra det sexuella förtrycket.

Socialistisk feminism

Socialistisk feminism har sitt ursprung i Karl Marx och i ännu högre grad Friedrich Engels syn på kvinnans underordnade position och den dragning till socialismen och kommunismen som många feminister kände under slutet av den första vågen och under den andra vågen. I den socialistiska feminismen anses alla förtryck hänga samman: ojämlikhet mellan kön, klasser och i vissa fall att etnicitet är tätt sammankopplade och de ska avskaffas genom socialistisk kamp, och även enligt vissa genom en socialistisk revolution. Enligt Engels är ursprunget till patriarkatet privat ägande. När vissa män började äga mer än andra föddes en vilja att föra över rikedomarna till sina barn, och för att kontrollera att det verkligen var mannens barn måste kvinnan kontrolleras.

Ibland behandlas emellertid "socialistisk feminism" som distinkt från "marxistisk feminism" där den förra ställer sig kritisk till vissa av marxismens reduktionistiska drag och ter sig ahistorisk i förhållande till den marxistiska feminismen.

Karl Marx

Queerfeminism

Queerfeminism är en sammanslagning av feminism och queerteori och har sitt ursprung i radikalfeminismen och gayrörelsen. Queerteorin utgår från att inte bara könet utan även sexualiteten är en social konstruktion, liksom den poststrukturalistiska uppfattningen där språket skapar diskurser som således skapar subjekten; det finns ingen sannare sexualitet än det finns någon sann könsposition. På samma sätt som det inte finns några av naturen givna genus finns det inte heller några naturliga sexualiteter. Sexualiteten påverkas på samma sätt som genus av olika kulturer och tider. Som exempel ges att homosexuella relationer mellan yngre och äldre män var en del av kulturen i det antika Grekland. Man menar att den obligatoriska heterosexualiteten (heteronormativiteten) har en central roll i könsmaktsordningen. Vad som bör tilläggas är att queer i vissa kretsar bara är en form av aktivism och därmed inte kan reduceras till att vara ett identitetsskapande projekt.

Filosofiska inriktningar

Vid sidan av den politikinriktade uppdelningen i olika feministiska skolor går det även att urskilja flera sorters feminism genom metoden de brukar och den filosofiska traditionen de verkar inom. Modern västerländsk filosofi delas ofta upp i två huvudsakliga traditioner, den analytiska och den kontinentala. Det är viktigt att notera att tillhörighet till en tradition i detta sammanhang teoretiskt sett inte behöver ha några substantiella implikationer; det går således att försvara vilken skola av feminism som helst med hjälp av den analytiska filosofins metod lika väl som med kontinentalfilosofiska verktyg. En tredje betydelsefull filosofisk tradition är den pragmatiska som historiskt sett varit mest betydelsefull i USA med förgrundsgestalter som John Dewey och William James.

Analytisk feminism

Analytiska feminister karaktäriseras av sitt användande av den analytiska filosofins begrepp, teorier och metoder kombinerat med feministiska angreppssätt och insikter. Termen "analytisk feminism" används också för att tillbakavisa vad man menar är två missuppfattningar: att all feminism är postmodern och att analytisk filosofi är ohjälpligt vinklad till mäns fördel.

Termen "analytisk feminism" började först användas i USA i början av 1990-talet. 1991 grundades Society for Analytical Feminism ("Sällskapet för analytisk feminism") med Ann Cudd som första ordförande. Cudd menade att det är svårt att dra några generella slutsatser om den analytiska feminismens karaktär; man kan i bästa fall tala om en familjelikhet.

Den analytiska feminismen har kritiserats av andra feminister. Man har attackerat vad man ser som en diskrepans mellan analytisk filosofi, med dess rena objektivitet och värdeneutralitet, och feminism. Bland kritikerna ingår Alison Jaggar som har kritiserat den moderna politiska teorins "abstrakta individualism", en kritik som har viss betydelse för den analytiska filosofin; Sandra Harding som kritiserar vissa av den analytiska filosofins egenskaper som dess "värderingsfria objektivitet"; och Nancy Holland som har kritiserat den angloamerikanska filosofin överlag och särskilt dess metafysiska antaganden som enligt henne utesluter kvinnor.

Ann Cudd

Kontinental feminism

"Kontinental filosofi" är samlingsnamnet på en rad filosofiska traditioner med den minsta gemensamma nämnaren att de inte tillhör den analytiska traditionen. Förr var epitetet "kontinental" rättvisande eftersom den kontinentala filosofin var koncentrerad till Europas kontinent, till skillnad från de brittiska öarna där den analytiska filosofin dominerade sedan början av 1900-talet. Detta har emellertid delvis förlorat sin giltighet.

Feminister inom den kontinentala riktningen arbetar i högre grad än de inom den analytiska i en mansdominerad tradition, men finner ändå dess verktyg användbara och modifierbara. De mest betydelsefulla skolorna som kontinentalfeminister har arbetat inom har varit fenomenologin, existentialismen, dekonstruktionismen och psykoanalysen. Den i särklass mest inflytelserika kontinentalfeministen är Simone de Beauvoir.

Den kontinentala feminismen har blivit kritiserad på flera punkter. Den vanligaste kritiken från feministiskt håll har gått ut på att den är apolitisk eller politiskt otillräcklig; att den på ett farligt sätt betonar skillnader och att den är svårtillgänglig för de allra flesta människor.

Simone de Beauvoir

Pragmatisk feminism

Feminister inom den pragmatiska filosofin kombinerar en historisk infallsvinkel med en specifik metodologi. De undersöker kvinnor som har spelat en betydande roll för utvecklandet av den pragmatiska filosofin och söker tillföra den pragmatiska metoden nya feministiska infallsvinklar. Deras verksamhet kan även beskrivas som tillämpandes den pragmatiska metoden på feministisk teori, särskilt i samband med frågor om kunskapsteori, utbildning och demokrati.

Postkolonial feminism

Den postkoloniala feminismen utgår både från en kritik av kolonialismen och rasismen, samt av mäns överordning. Postkoloniala feminister menar att mäns överordning också upprätthålls genom rasistiska och postkoloniala strukturer, bland annat så infördes europeiska lagar och könsmaktsordningar i de kolonialiserade länderna. Detta har beskrivits i begreppet Dubbel kolonialisering. Den IckeVita kvinnan utsätts för underordning både som färgad, ickeeurope och som kvinna. Därför finns också en kritik inom den postkoloniala feminismen mot Universialismen, att övrig västcentrerad feminism utgår från den Vita Europeiska kvinnan som norm, samt mot avsaknaden av genusanalyser i den postkoloniala kritiken. Postkoloniala feminister lyfter fram att Kön, Rasism, Klass och andra maktsstrukturer samverkar.

Här kan du se dina sparade favoritdiskussioner

>> Mina favoritinlägg

FAQ Categories

Feminismens termer och historia

Starta en ny tråd ->

Nya kommentarer

Aktiva diskussionsämnen

Nya diskussionsämnen

Meny

Feministisk historia - Feminismens termer och historia

FAQ Categories