Särartsfeminism

Särartsfeminism är en av de huvudfåror som feminismen brukar delas in i. De första liberalfeministernas feminism baserades på att män och kvinnor visserligen är olika av naturen och att de därför av naturen har givna roller i samhället, behov och därmed förenliga livsuppgifter. Könens skilda egenskaper ansågs dock komplettera varandra i den traditionella fördelningen av uppgifter i samhället. Detta skulle inte innebära en för kvinnor ofördelaktigare värdering i arbete, yrkesliv eller som person. Män och kvinnor ansågs som likvärdiga och jämställda, både för deras egen skull samt för balansen i staten och samhället i övrigt. De genetiska skillnader som finns mellan man och kvinna gör att jämställdhet inte bara är mer rättvist utan också nyttigt för samhället.

Enligt särartsfeministerna skulle feminismen alltså gå ut på att uppvärdera kvinnor och de göromål som de traditionellt ägnat sig åt. Enligt denna syn anses kvinnor biologiskt mer lämpade för dessa göromål än män. Könsskillnaderna gör att jämställdhet är eftersträvansvärd.

Idag är särartsfeminismen marginaliserad bland sekulära feminister, men den är fortfarande den dominerande uppfattningen bland religiösa feminister som inte vill ta avstånd från religiöst definierade skillnader mellan män och kvinnor.

En vanlig missuppfattning är att de feminister som i likhet med Elin Wägner och Rosa Mayreder krävde ett annorlunda och bättre samhälle med fred och bättre miljö var särartsfeminister. Men kraven gällde mänskligheten som helhet och var del i ett feministiskt projekt mot maskulint orsakad exploatering. Misstolkningen har påpekats i artiklar av Lisa Gålmark, se även Katarina Leppänens avhandling Rethinking Civilisation samt Boel Hackman om Elin Wägner.